Arbetslös

Det är faktiskt värre att ha hotet om arbetslöshet framför sig än att verkligen vara arbetslös. Sedan en vecka tillbaka har jag inget arbete att gå till, min ettåriga utvecklingstjänst har upphört. Jag har varit helt knäckt i några månader, trillat ner i det svarta hålet, orolig och ledsen för att bli arbetslös. Och så var det inte så farligt - jag är ett vitt blad, oskrivet, som väntar på att fyllas med nya bokstäver och krumelurer. Jag får börja om igen, med allt vad det innebär (positivt och negativt), men jag är inte nere för räkning. Jag känner att jag har så mycket att ge, inte minst har jag all min erfarenhet av vad det innebär att vara utbränd och deprimerad. Kan jag hjälpa en människa att gå vidare, var det värt all smärta! Jag känner mig hoppfull!

Så är det...

Så är det att leva i skuggan av väggen: ena dagen full av skaparlust och idéer och så nästa dag finns det inget att ta av, bara trötthet och tomhet.

Men jag är oerhört tacksam för att jag i alla fall, någonstans inom mig, har livslusten kvar och en längtan efter att skapa, skriva och dela med mig av mina erfarenheter. Och det får bli i den takt det blir...